publicerad: 2021  
övergå övergick övergått, presens övergår
verb
ö`vergå
1 äv. lös förbindelse, jfr gå över byta verksamhets­område el. ämne för diskussion eller dylikt
SE övergång 2
övergå (från någon/något/att+verb) till någon/något/att+verb
övergå (från någon) till någon
övergå (från någon) till något
övergå (från någon) till att+verb
övergå (från något) till någon
övergå (från något) till något
övergå (från något) till att+verb
övergå (från att+verb) till någon
övergå (från att+verb) till något
övergå (från att+verb) till att+verb
övergå i något
hon över­gick till annan verksamhet; låt oss över­gå till affärerna; för att över­gå till ett helt annat ämne, har du hört att ...
○ äv. mer konkret
över­gå från kol till olja; ändra diet och över­gå till grön­saker och frukt
○ spec. byta ägare om före­mål eller dylikt
egendomen skulle över­gå till hans tre söner; arrendet över­gick i NN:s ägo
○ äv. mer abstrakt
makten över­gick i militärernas händer
belagt sedan ca 1780
2 äv. lös förbindelse, se gå över (gradvis) förändras till något annat (som fram­går av samman­hanget)
SE övergång 2
övergå i/till något
övergå i något
övergå till något
det gula över­gick i grönt; skrattet över­gick i gråt; regnet över­gick i sol­sken; efter­middagen hade över­gått i kväll; trakasserier som ofta över­går i rena vålds­handlingar
belagt sedan ca 1640
3 överstiga
övergå något
resonemanget över­gick hans fattnings­förmåga
○ äv. överträffa
det hela över­gick hans vildaste förhoppningar; ett äventyr som över­går all­ting
belagt sedan ca 1385 (Klosterläsning); fornsvenska owirganga
övergåövergående