publicerad: 2021  
balans balansen balanser
bal·ans·en
substantiv
[-an´s] el. [-aŋ´s]
1 sällan plur. jämvikts­tillstånd som känne­tecknas av att två eller flera på­verkande krafter upp­häver var­andra
(i/ur) balans
(i) balans
(ur) balans
(i) balans (med något) balans (mellan några)
hålla balansen; tappa balansen
○ ofta bildligt, spec. psykologi
han är i god psykisk balans; hon verkade vara ur balans och snäste av alla som talade till henne
○ spec. äv. militär­väsen
maktbalans; terrorbalans
○ spec. äv. biologi
den ekologiska balansen får inte störas
○ spec. äv. ekonomi
budgetbalans; handelsbalans; tjänstebalans
utrikes­handeln var inte i balans
belagt sedan 1734; av franska balance 'våg­skål; jäm­vikt; bok­slut'; av lat. bil´anx 'tvåskålad (våg)'
2 knappast plur. förmåga att bi­behålla sin jäm­vikt genom att mot­verka krafter som skulle kunna rubba den
JFR balanssinne
balansrubbning
en ryttare måste ha god balans
belagt sedan 1790
3 tvåarmad häv­stång som är rörlig kring en fast punkt hos bl.a. precisionsvågar
JFR balanshjul
○ spec. om en reglerande detalj i ur (oro)
belagt sedan 1876
4 saldo som upp­kommer vid av­slutning av konto
JFR balanskonto, balansräkning
in­gående balans; ut­gående balans
belagt sedan 1684