publicerad: 2021  
förföra förförde förfört, presens förför
verb
förfö´ra
● locka till sexuellt um­gänge
någon förför någon
hon försökte förföra honom på festen; han förförde sin bäste väns fru
○ äv. förleda till olämpligt handlande
någon förför någon (till något/att+verb)
någon förför någon (till något)
någon förför någon (till att+verb)
man ska inte låta sig förföras av hans in­ställsamma ton
○ äv. tjusa
någon/något förför (någon)
någon förför (någon)
något förför (någon)
toner som lockar och förför; han förför publiken med sin skön­sång
belagt sedan 1550; av lågtyska vorvören med samma betydelse, eg. 'föra vilse; miss­leda; föra bort'
förföraförförande, förförelse