publicerad: 2021  
flacka flackade flackat
verb
flack`a
ibland med partikel, sär­skiltomkring, runt plan­löst fara från ort till ort
någon flackar (omkring/runt) (någonstans)
någon flackar (omkring) (någonstans)
någon flackar (runt) (någonstans)
han har flackat om­kring i hela sitt liv
äv. om annat än person vanligen presens particip oroligt flytta sig hit och dit
flackande något
hans flackande blick; det flackande ljuset från fotogenlampan
belagt sedan 1594; jfr isl., no. flakka 'fladdra; röra sig fram och till­baka', urspr. 'slå'
flackaflackande