publicerad: 2021  
åka åkte åkt, presens åker
verb
å`ka
1 färdas med visst for­don el. viss far­kost; ofta som passagerare; särsk. (och ur­sprungligen) beträffande for­don på hjul el. medar men äv. all­männare
JFR 2fara 1, 1köra 1, 2resa 2, åkning
åkare; gratisåka; nöjesåka; samåka; tjuvåka
någon åker (något) (någonstans)
någon åker (i/med/på något) (någonstans)
någon åker (i något) (någonstans)
någon åker (med något) (någonstans)
någon åker (på något) (någonstans)
åka kälke; åka buss; åka tunnel­bana; åka efter hästar; åka släde till jul­ottan; hon fick åka med en arbets­kamrat; åka charterflyg till Mallorca
○ ibland äv. med egen arbetsinsats
åka skrid­skor; de åkte cykel till badet
○ äv. utan färd­medel
JFR åka 2
åka kana
åka på pumpen se pump
åka på tummen se tumme
åka snål­skjuts se snålskjuts
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska aka; nord. ord med grundbet. 'köra; driva'; besläktat med lat. ag´ere 'driva', i agera
2 ibland med partikel, t.ex.ner, upp (oönskat) förflyttas genom glidning mot visst under­lag; om person el. före­mål
JFR 2halka
någon/något åker (ner/upp) någonstans
någon åker (ner) någonstans
någon åker (upp) någonstans
något åker (ner) någonstans
något åker (upp) någonstans
han halkade och åkte på baken tvärs över det nybonade golvet; mössan åkte ner i pannan
○ äv. i fråga om annan okontrollerad rörelse
rull­gardinen åkte till väders; kjolen åkte upp över knäna
belagt sedan 1658
åkaåkande, åkning
åka dit, åka fast, åka in, åka på, åka ur, åka ut