publicerad: 2021
knutte
knutten knuttar
knutt·en
substantiv
●
något nedsättande
vanligen i sammansättn.
person som är ensidigt inriktad på någon sysselsättning som framgår av sammanhanget
○
äv.
person som kännetecknas av den egenskap som framgår av förleden
○
som självständigt ord särskilt
motorcykelåkande person
knuttegäng; skinnknutte
knuttar och spättor
belagt sedan 1954;
kortform av
skinnknutte; till Knutte, smekform av mansnamnet Knut