publicerad: 2021  
förlösa förlöste förlöst, presens förlöser
verb
förlö´sa
1 hjälpa (någon) att fram­föda foster
nyförlöst
någon förlöser någon
en ung barn­morska förlöste henne
belagt sedan 1697; jfr fornsvenska forlösa 'befria'; av lågtyska vorlosen 'befria; förlösa'; jfr ur­sprung till förlossa
2 vanligen pass. el. presens particip göra fri från hämningar, låsningar eller dylikt
något förlöses (av något)
något är förlösande
hon kände sina inre krafter förlösas; matchen förlöstes av ett själv­mål i andra halv­lek; en förlösande gråt
det förlösande ordet se ord
belagt sedan 1480–1500 (Skrifter till uppbyggelse från medeltiden); fornsvenska forlösa; av lågtyska vorlosen 'befria; förlösa'; jfr ur­sprung till förlossa
förlösaförlösande, förlösning