publicerad: 2021  
obekant neutrum obekant, bestämd form och plural obekanta
o|­be·kant
adjektiv
o`bekant
1 som man inte har kännedom om
SYN. okänd 2
(någon) obekant obekant (för någon)
hur sjukdomen upp­kommer är än­nu obekant; det är mig obekant vem som har över­satt boken
belagt sedan ca 1635
2 som inte är närmare känd (för någon)
obekant (för någon)
obekant (med något/sats)
obekant (med något)
obekant (med sats)
en för henne helt obekant person; den inte helt obekante sångaren NN
○ äv. med konstruktions­växling som saknar viss kännedom, okunnig
hon var helt obekant med om­rådet
○ ofta substantiverat, spec. om person
barnen fick inte ta emot godis av obekanta
○ spec. äv. om okänd storhet i ekvation eller dylikt
ett ekvations­system med två obekanta, x och y
belagt sedan 1679