publicerad: 2021  
pinne pinnen pinnar
pinn·en
substantiv
pinn`e
● litet, lång­smalt trä­stycke spec. om av­brutet el. ned­fallet stycke av tunn gren eller dylikt
JFR spröt
pinnved
barnen samlade pinnar i skogen; han kastade några pinnar på elden; hon skrev med en pinne i sanden
○ spec. äv. om liknande, bearbetat stycke (av trä el. annat hårdare material) med sär­skilt funktion
pekpinne; stafettpinne; taktpinne; tältpinne
äta med pinnar; salta pinnar; spunnet socker på pinnar
○ ibland bildligt, spec. var­dagligt cigarett
○ spec. äv. var­dagligt poäng
laget vann och fick där­med tre väl­behövliga pinnar
finska pinnar pinn­formade små­kakorhan bjöd på hem­bakta finska pinnar till kaffet
livet på en pinne se liv
smal som en pinne se smal
stel som en pinne se stel
trilla av pinn(en) var­dagligtdömed tanke på hans ålder och osunda leverne kan han trilla av pinn när som helst
vandrande pinne en kvist­liknande insekthans första hus­djur var en vandrande pinne
belagt sedan mitten av 1400-talet (Konung Christoffers Landslag); fornsvenska pinne; gemensamt germanskt ord av ovisst urspr.