publicerad: 2021
stråt
stråten
stråt·en
substantiv
●
vanligen i sammansättn.
färdväg
JFR
1bana 1
villostråt
de tog en sydlig stråt
○
ofta mest med tanke på viss aktivitet el. visst syfte
○
äv. bildligt
högtidligt
han har nu kommit halvvägs på livets stråt
belagt sedan mitten av 1300-talet (Bjärköa-Rätten (Helsinge-Lagen)); formen stråt 1535;
fornsvenska strata 'gata; väg'; ur lat. (vi´a) stra´ta '(väg) som är stenlagd'; samma ord som engelska street, tyska Strasse 'gata'