publicerad: 2021  
vinkel vinkeln vinklar
vinkl·ar
substantiv
vink`el
1 öppningen eller ut­rymmet mellan två räta linjer eller plan som möts ofta äv. med tanke på (det spetsiga) om­rådet nära linjernas skärnings­punkt
vinkelspets; lutningsvinkel; takvinkel
vinkeln (mellan några) vinkeln (med något)
en vinkel (av/på något)
en vinkel (av något)
en vinkel (på något)
två soffor i vinkel; han försökte gömma sig i vinkeln mellan garderoben och fåtöljen; benet låg i en konstig vinkel
○ sär­skilt betraktad som mätbar geometrisk storhet, lika med storleken av den vridning som fordras för att den ena linjen ska samman­falla med den andra
en vinkel på 90 grader; man fäller upp skivan i lämplig vinkel; ett skott ur snäv vinkel
○ äv. bildligt om (abstrakt) perspektiv som något beskrivs ur; ibland med ton­vikt på en­sidighet
en säljande vinkel; hon letade efter en lämplig vinkel för artikeln
(alla) vinklar och vrår hörnför att få bort färgen i alla vinklar och vrår är det enklast att an­vända en vass kniv
död vinkel del av terräng eller trafik­situation som inte kan ses från viss positionden döda vinkeln är ett bekymmer vid tät trafik
rät vinkel vinkel på 90 graderpaviljongen sticker ut i rät vinkel från huvudbyggnaden
spetsig vinkel vinkel på mindre än 90 grader
trubbig vinkel vinkel på mer än 90 grader
belagt sedan ca 1420 (Bonaventuras Betraktelser); fornsvenska vinkil 'vinkel; vrå; krok'; av lågtyska winkel, urspr. 'böjning'; jfr ur­sprung till vinka
2 vanligen i sammansättn. typ av mått­verktyg för uppmätning eller kontroll av riktnings­skillnader
korsvinkel; smygvinkel
belagt sedan 1834