publicerad: 2021  
vinka vinkade vinkat
verb
vink`a
● röra öppen hand tämligen snabbt upp och ner eller i sid­led i luften som hälsning, för att få upp­märksamhet el. för annat med­delande
JFR 1vifta
någon vinkar (till/åt någon) (sats)
någon vinkar (till någon) (sats)
någon vinkar (åt någon) (sats)
någon vinkar (till/åt någon att+verb)
någon vinkar (till någon att+verb)
någon vinkar (åt någon att+verb)
någon vinkar (på någon)
någon vinkar (in någon/något)
någon vinkar (in någon)
någon vinkar (in något)
hon vinkade åt dem genom fönstret; han vinkade efter en taxi
○ äv. som signal med flagga eller dylikt sär­skilt sport ibland med partikel, t.ex.in
linje­domaren vinkade att bollen var över linjen; han vinkades in i depån för tekniskt fel
inte ha något att vinka på inte ha mycket till sitt förfogandede har inte mycket tid att vinka på efter­som projektet ska vara klart in­om tre månader
belagt sedan 1526; av lågtyska winken 'ge tecken; blinka', urspr. trol. 'böja; vika åt sidan'; besläktat med vank, vinkel
vinkavinkande, vinkning, vink
vinka av