SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ö`rfil substantiv ~en ~ar ör|­fil·enslag som ut­förs med öppen hand mot huvudets sida och som träffar kind el. öra; vanligen av­sett att vålla smärta snarare än skada; särsk. som bestraffning komm.en rungande örfilpå far­fars tid kunde barnen få en örfil när de var o­lydigaäv. bildligt om smärtsam kritik e.d.en recension som var rena örfilensedan 1621ombildn. av äldre sv. örfigen; av lågty. orvige med samma betydelse, eg. ’öronfikon’ (allt­så urspr. en skämtsam beteckning)