SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
aura [au´-] substantiv ~n aur·an1strål­glans spec. i ockulta samman­hang, kring ”besjälad kropp” relig.äv. bildligten aura av lidande stod ständigt kring honomhennes aristokratiska aurasedan 1930av lat. au´ra ’ande­tag; bris, vind’ 2för­känningar till epileptiskt an­fall med.sedan 1924