SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
`rare substantiv ~n äv. vard. bärarn, plur. ~, best. plur. bärarna bär·ar·enperson som (yrkesmässigt) transporterar före­mål genom att bära dem samh.yrk.bärarlagbrevbärarebårbäraretegelbäraredet behövdes två bärare för att flytta pianotför att genom­föra expeditionen behövde han många in­födda bärarei vissa sammansättn. äv. ngt ut­vidgatbudbärarefanbärareäv. om före­mål som med­bringar väsentligare, mindre före­målkärnvapenbärareäv. bildligtsmittobäraretraditionsbärarereligionen som bärare av meningen bärare (av ngt)sedan början av 1400-taletSvenska Medeltids-Postillorfornsv. bärare