SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1bål substantiv ~en ~ar bål·en1människo­kroppens centrala del dvs. allt för­utom huvud och extremiteter med.bålrullninghan fick svåra skador i huvudet och bålenäv. om mot­svarande parti på djurtjurens bog var tung, bålen mjukt svängdäv. om växtkropp hos växt som saknar tydlig upp­delning i rot, stam och bladbålväxtsedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. bol, urspr. ’ngt runt, svullet’; besl. med boll, bulle 2en blandad festdryck som serveras ur en stor, vid skål vanligen inne­hållande vin e.d. och frukt­saft kokk.tid.JFRcohyponymkallskål bålslevvinbålvid mot­tagningen serverades en kol­syrad båläv. om skålenglasbålur en blå bål serverades vin och soda­vatten med citron­skivorsedan 1735av eng. bowl ’bål; skål’; besl. med 1bål 1
2bål substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en bål·etstor brasa vanligen an­tänd på trave av ved el. ris; ofta mer el. mindre offentligt i syfte att fira ngt tid.JFRcohyponymvårdkase lägerbålvalborgsmässobålpå påsk­afton samlades alla i grannskapet kring ett stort bål på bergetsärsk. förr äv. som varnings- el. bestraffningsmedelbokbålkättarbålhäxorna brändes på bålsedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. bal; gemens. germ. ord, urspr. ’ngt som lyser’