SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
beha´g substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en be·hag·et1knappast best. f. (till­fällig eller god­tycklig) upp­fattning om vad som är lämpligt komm.JFRcohyponymgottfinnandecohyponymtycke 1 luckan kan öppnas och stängas efter behagibl. mindre till­fälligtvilja särsk. bibl.Guds behag(efter) behagsedan 1441Bihang till Rimkrönikornafornsv. behagh ’behag, tillfreds­ställelse’; till behaga 2vanligen i vissa ut­tryck känsla av tillfreds­ställelse och väl­befinnande psykol.hon ville vara sin publik till behagå­skådarna fann behag i strids­scenernaibl. om väl­villig in­ställninggunst, nåd riddarens upp­trädande fann behag in­för hovet(till) behag, fatta behag till ngn/ngt, finna behag i ngn/ngtsedan 1441Bihang till Rimkrönikorna3upp­sättning till­dragande egenskaper hos person, gärna kvinna psykol.JFRcohyponymcharmcohyponymtjusningcohyponymeleganscohyponymgrace 1 behagfullhennes skönhet och behaghon åldrades med behagskisserna bär friskhetens hela behagnyhetens behag(upp­levda) till­talande egenskaper som bygger på att ngt är nyttför många inne­bar det nyhetens behag att kunna handla på Systembolaget på lör­dagarna sedan 17574vanligen plur. kvinno­bröst ngt högt. el. åld.hennes lilje­vita behagsedan 1792