SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bett substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en bett·et1(snabb) samman­tryckning av tänderna kring ngt i försvars- el. anfallssyfte el. för att skilja av ett stycke föda tid.huggormsbettloppbetthunden gav inbrotts­tjuven ett kraftigt betthan tog ett bett i smör­gåsenäv. om märke av bett el. om styng från insekter etc.insektsbettett fult bett i an­siktetäv. om liknande verkan från redskappröva den här knivens bettibl. ut­vidgat om kraftig verkan i all­mänhetförst i närheten av 5000 varv/minut börjar motorn få bettett bett (av ngt)vara på bettetvara full av energihemma­laget var verkligen på bettet i an­dra halv­lek sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. bit; bildn. till 1bita 2upp­sättning tänder särsk. med tanke på deras beskaffenhet, in­bördes placering o.d. med.bettfysiologiunderbettöverbettett kraftigt men van­skött bettsedan 17493metall­del av betsel som läggs i hästens mun och som över­för den egentliga styrningen jordbr.stångbetttränsbettbettet bör ligga an mot mun­giporna utan att de blir upp­dragnasedan 1523