publicerad: 2021  
betvinga betvingade äv. betvang, betvingat äv. betvungit, betvingad äv. betvungen, betvingade äv. betvungna, presens betvingar
verb
betving´a
● kämpa ner mot­ståndet hos någon el. något, med an­vändning av våld
JFR besegra, kuva, övervinna
någon betvingar någon/något (med något)
någon betvingar någon (med något)
någon betvingar något (med något)
trupperna lyckades aldrig helt betvinga gerillan
○ ofta bildligt, spec. i fråga om intellektuell seger
han betvingade oppositionen med skärpan i sina argument
○ spec. äv. hänföra
popgruppen betvingade publiken full­ständigt
belagt sedan ca 1430 (Själens tröst); fornsvenska bethvinga
betvingabetvingande