SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
borg [bår´j] substantiv ~en ~ar borg·en1byggnads­verk som fungerar som fästning för­utom som bo­stad etc.; särsk. i historiska samman­hang mil.rum.JFRcohyponymbefästningcohyponym2fortcohyponymslott borgherrekonungaborgen medel­tida borgborgens kraftiga murar○äv. om forn­tida försvars­anläggningar som var av­sedda för en hel trakts befolkningbygdeborgfornborg○ibl. äv. om sluten formering e.d.i sammansättn. fanborgvagnborg○äv. bildligt om ngt skyddandetron är hennes fasta borgsedan 1000-taletrunsten, Kjula, Södermanland (Sveriges runinskrifter)runform burg, fornsv. borgh ’borg; fäste; stad’; gemens. germ. ord, urspr. ’befäst höjd’; besl. med berg 2nästan en­bart i sammansättn. förstärkande kätting eller tåg till ett segel­fartygs rigg sjö.borgbrassborgtaljasedan 1698av samma urspr. som borgen; till borga 1; jfr fingerborg Vår Gud är oss en väldig borg.Psalmboken 237:1 (efter Luther)