SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
borgerlig [bår`jer-] adjektiv ~t borg·er·lig1som till­hör eller har sam­band med (den besuttna) medel­klassen admin.af.samh.högborgerlighennes blivande make har arbetar­bakgrund, men själv är hon upp­vuxen i en borgerlig miljöofta med ton­vikt på ordning, ekonomisk trygghet e.d.ett gott borgerligt hemborgerliga dygderofta äv. med före­ställningar om in­skränkthetkälkborgerligsmåborgerligborgerlig dubbel­moralden borgerliga publiken saknade förståelse för den nya konst­riktningensedan 1653till borgare 2som huvud­sakligen bygger sin politik på marknads­ekonomiska värderingar men normalt än­då (i varierande ut­sträckning) accepterar samhälls­ingripanden för att trygga väl­färd, syssel­sättning o.d.; i Sverige särsk. om de stora partierna till höger om social­demokraterna admin.af.pol.det borgerliga blocketde borgerliga riksdags­ledamöternaklyftan mellan de borgerliga partierna och social­demokraternaäv. om dessa partiers ideologi etc.borgerlig ideologiofta substantiveratde borgerligas skatte­politiksedan 19063som bestäms av sam­hällets lagar och bara av dem; särsk. om före­teelser som kan bestämmas på annat sätt af.jur.borgerlig dödborgerlig tidborgerligt namnborgerligt årofta spec.icke-kyrklig JFRcohyponymcivil borgerlig vigselborgerlig begravninggifta sig borgerligt (adv.)äv. försvagatsom följer normen i sam­hället hon över­gav sitt borgerliga yrke för konstensedan 1635