SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
buk`ta verb ~de ~t bukt·arbilda mjukt rundad yta eller båge jakt.yt­spänningen bildade en svagt buktande hinna över glasets randklippan buktade in­åt mot en mörk klyftaäv.röra sig i mer eller mindre cirkel­formad bana om vilt vid drev buktasedan 1473dombrev utfärdat av finske lagmannen Per Djäkn (Finlands medeltida urkunder)fornsv. bukta Subst.:vbid1-127549buktande, vbid2-127549buktning