SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
cen`sor substantiv ~n ~er [-o´rer] cens·or·erperson med bestämda över­vakande upp­gifter pedag.yrk.spec. (förr i Sverige)person med upp­gift att förhands­granska (och rätt att förbjuda) litterärt verk av­sett för masspridning censorsämbetefilmcensorspec. äv. (förr i Sverige)person med upp­drag (av Skolöverstyrelsen) att över­vaka förhör för student­examen rektorn bjöd censorerna på mid­dag före förhöretcensorn ville kugga två av latinarnaurspr. om en av två höga romerska ämbets­mänsedan ca 1740av lat. cen´sor ’granskare; över­vakare’, till cense´re ’granska; värdera’; jfr censur, census, recensera