SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1e`ka substantiv ~n ekor ek·antyp av mindre, klink­byggd, öppen båt vanligen av­sedd för rodd sjö.JFRcohyponymdingecohyponymjollecohyponymjulle blekingsekabohusekaflatekaen vit­målad liten eka med spri­segelde rodde ut i ekan för att lägga garnsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ekia, urspr. ’(ur­holkad) ek­stock’; till ek; jfr ökstock
2e`ka verb ~de ~t ek·aribl. opers. ge eko fys.JFRcohyponymgenljudacohyponymskalla 1 det ekade i salenropet ekade mot berg­väggentunga puk­slag och ekande cymbaleräv. bildligtupprepa(s) melodin ekade än­nu i huvudet på henne”Det är skandal”, ropade NN. ”Skandal”, ekade ONeka (av ngt) (ngnstans), eka (ngt)sedan 1846till eko Subst.:vbid1-141408ekande