tryckår: 2009
1e`na
verb ~de ~t
en·ar●åstadkomma enighet i
grupp
komm.JFRcohyponymförena 1
hon lyckades ena det splittrade partiet○äv. mer konkretforma till en (politisk) enhet
drömmen om ett enat Europaena ngt/ngra (om ngt/att+V/SATS)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. ena; till 1en; jfr förena
Subst.:enande
2ena
[e`-el.e´-]
pronomen,
maskulinum ene
●en viss bestämd av två
el. ibl. av flera
NollJFRcohyponym1en 2
av hans söner är den ene läkare, den andre ingenjör(den) ena foten var svullen○äv. allmännare om vilken som helst av två godtyckligt valdai ena eller andra avseendetden ena dagen efter den andra○ibl. äv. om den ende el. det endaåld.; mindre brukl.ur det ena, tillvarons urgrund, strömmar världsförnuftetdet ena ger det andraen sak leder till en annan (och sedan vidare)i en sorts kedjereaktiondet ena med det andraflera olika omständighetersom t.ex. kan utgöra problem
han blev försenad eftersom cykeln var trasig, bussen var sen och det ena med det andra
från det ena till det andra
fras som används när man vill byta samtalsämne
från det ena till det andra, hur var teaterbesöket i förra veckan?
å ena sidansesida 1
sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenurspr. böjningsform av 1en
3ena
[en´aäv.e´na]
pronomen,
plur.
●i vissa uttryck
några
Nollni är ena stackarevad är ni för ena?sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenplur. bildn. av 1en

2ena


3ena

