SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1e`na verb ~de ~t en·ar●åstad­komma enighet i grupp komm.JFRcohyponymförena 1 hon lyckades ena det splittrade partiet○äv. mer konkretforma till en (politisk) enhet drömmen om ett enat Europaena ngt/ngra (om ngt/att+V/SATS)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. ena; till 1en; jfr förena Subst.:enande
2ena [e`-el.e´-] pronomen, maskulinum ene ●en viss bestämd av två el. ibl. av flera NollJFRcohyponym1en 2 av hans söner är den ene läkare, den andre ingenjör(den) ena foten var svullen○äv. all­männare om vilken som helst av två god­tyckligt valdai ena eller an­dra av­seendetden ena dagen efter den an­dra○ibl. äv. om den ende el. det endaåld.; mindre brukl.ur det ena, till­varons ur­grund, strömmar världsförnuftetdet ena ger det andraen sak leder till en annan (och sedan vidare)i en sorts kedjereaktiondet ena med det andraflera o­lika om­ständighetersom t.ex. kan utgöra problem​ han blev försenad efter­som cykeln var trasig, bussen var sen och det ena med det an­dra från det ena till det andra fras som används när man vill byta samtalsämne​ från det ena till det an­dra, hur var teater­besöket i förra veckan? å ena sidansesida 1 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenurspr. böjnings­form av 1en
3ena [en´aäv.e´na] pronomen, plur. ●i vissa ut­tryck några Nollni är ena stackarevad är ni för ena?sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenplur. bildn. av 1en