publicerad: 2021  
far fadern fäder
eller
fader fadern fäder
substantiv
fa´r el. fa`der
man som har avlat (och vårdar) barn äv. om manlig foster­förälder
SYN. pappa JFR 1mor
farsarv; barnafader; fadersarv; faderskärlek; trebarnsfar
någons far
far till/för någon
far för någon
far till någon
han ska bli far för första gången; han är sin far upp i dagen; en kärleks­full make och far; fadern är okänd; när hon blev vuxen sökte hon upp sin biologiske far
äv. med tanke på rollen som (god) far
han var som en far för grann­pojken
i plur. äv. om far­far, farfars­far etc. (och ibland äv. far­mor, mor­mor, mor­mors­mor etc.)
han begravdes på den kyrko­gård där hans fäder vilade
äv. om person med beskyddande upp­gifter, spec. om (katolsk el. ortodox) präst endast i den längre formen
fader Mattias
äv. om Gud endast i den längre formen
Fadern, Sonen och den Helige Ande; vår himmelske fader
äv. om (manlig) myndighets­person eller dylikt vanligen plur.
stadens fäder
äv. upphovsman
far till något någots far
atom­bombens fader
fars dag se dag
gå till sina fäder hög­tidligtav­lidadjur­parkens panda är gammal och kommer snart att gå till sina fäder
vara sin fars son se son
belagt sedan 800-talet (runsten, Sparlösa, Västergötland (Sveriges runinskrifter)); runform faþiR, vanligen övrig runform faþur (ack.), fornsvenska faþir, fadher; gemens. indoeur. ord (lat. pat´er); ur barn­språkets pa, jfr ur­sprung till pappa
Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund
fick jag styrka vid tanken på er. Erik Axel Karlfeldt, Fäderna (i Vildmarks- och kärleks­visor, 1895)