tryckår: 2009
fa`der
el.
farfar
substantiv fadern fäder [fä´d-]
fäder·na●man som har avlat barn
och vanligen är dess uppfostrare; äv. om manlig fosterförälder
släkt.yrk.SYN.synonympappa
faderskärlekbarnafa(de)rfa(de)rsarvtrebarnsfarfadern är okänden sträng faderen kärleksfull make och fader○äv. med tanke på rollen som (god) faderhan var som en fader för pojken○i plur. äv. om farfar, farfarsfar etc. (och ibl. äv. farmor, mormor, mormorsmor etc.)han begravdes på den kyrkogård där hans fäder vilade○äv. om person med beskyddande uppgifter, spec. om (katolsk el. ortodox) prästendast i den längre formen
fader Mattias○äv. om Gudendast i den längre formen
Fadern, Sonen och den Helige Andevår himmelske fader○äv. om (manlig) myndighetsperson e.d.vanligen plur.
stadens fäder○äv.vanligen i den längre formen
upphovsman
atombombens faderngns/ngts fader, fader till/för ngn/ngtfars dagsedag 2
gå till sina fäderavlidahögt.
djurparkens panda är gammal och kommer snart att gå till sina fäder
vara sin fars sonseson
sedan 800-taletrunsten, Sparlösa, Västergötland (Sveriges runinskrifter)runform faþiR, vanligen övrig runform faþur (ack.), fornsv. faþir, fadher; gemens. indoeur. ord (lat. pat´er); ur barnspråkets pa, jfr pappa
Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund fick jag styrka vid tanken på er.Erik Axel Karlfeldt, Fäderna (i Vildmarks- och kärleksvisor, 1895)

