SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
flin`ta substantiv ~n flintor flint·antyp av hårt men lättbearbetat mineral som ger hårda kanter och som är viktigt som redskapsmaterial i tekniskt mindre ut­vecklade kulturer matrl.verkt.flintyxapil­spetsar av flintahård som flintasehård 1 sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. flinta, eg. ’tunn skärva’; besl. med grek. plin´thos ’tegel­sten’; jfr plint, splint