SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
folk [fål´k] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en folk·et1större mängd människor som har gemensam kultur och gemensamma (ekonomiska) intressen och som ofta ut­gör el. önskar ut­göra en nation admin.samh.yrk.folkmängdbergsfolkdet judiska folkets lidanden i förskingringende för­tryckta folken reste sighur svenskarna blev ett folkngn gång äv. utan an­knytning till nationin­vånare i visst om­råde folket i Simlångsdalenibl. äv. om viss grupp i sam­hälleti sammansättn. ngt vard.båtfolkethundfolketsedan 1000-talet (i sammansättn.)runsten, Bogsta, Södermanland (Sveriges runinskrifter)runform fulks (gen.), fornsv. folk; gemens. germ. ord, urspr. ’mängd; skara’ 2knappast plur. majoritet av lägre samhälls­klasser in­om en nation i mots. till en mindre, styrande grupp el. klass ofta i vänsterpol. debattadmin.samh.yrk.folkbildningfolkets fienderfolket och herrarnafolket gjorde upp­ror mot stor­maktens marionetteribl. (förr) äv. om under­lydande på lägre nivågodsets folkibl. med ton­vikt på kultur­yttringar som (med rätt el. o­rätt) till­skrivs dessa samhälls­klasserfolkdansfolkdräktfolkets husfolkets parkfolkets biosedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)3knappast plur.; vanligen obest. f. grupp människor ofta med ton­vikt på genom­snittlighet el. vanlighet på gott el. ont admin.psykol.yrk.partiet vänder sig i första hand till vanligt folkvad ska folk säga?du måste visa dig ute bland folkman måste träffa folk i­blandnu gott folk ska det bli dans!äv. helt neutraltmänniskor, personer folkmassafolksamlingfolktomdet kom mycket folk till matchenspecial­utbildat folk som kan svara på kundernas frågorngn gång äv.mogen, hygglig människa ska det aldrig bli folk av den pojken?folk och fämänniskor med högre och lägre social statusbåde folk och fä slöt upp bak­om för­slaget att renovera stadens bibliotek göra skillnad på folk (och folk)seskillnad 1 löst folkfolk utan (bestämd) samhälls­ställningofta om personer i utkanten av samhället men äv. skämts., t. ex. om en blandad grupp människorförfattare, konstnärer och annat löst folk uppföra sig som folkseuppföra sig sedan slutet av 1200-taletWestgöta-LagenFolkets kärlek min belöning.Karl XIV Johans valspråk Om man säger folk klagar över höjda matpriser, så tänker man på en mängd individer, även om substantivet folk har singular- eller entalsform. Om man ersätter verbet klaga med ett adjektiv, kommer adjektivet där­för att få plural­form: folk är upprörda över höjda matpriser. Normalt råder kongruens mellan ett substantiv och mot­svarande adjektiv, de har antingen båda singular­form eller båda plural­form. Vissa substantiv som betecknar kollektiv ut­gör undan­tag, och folk är det viktigaste exemplet. Jämför stilruta för kongruens, 2man.