SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gäng substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en gäng·etinformell (ungdoms)grupp med social sam­hörighet och vissa all­männa gemensamma aktiviteter mest av tidsfördrivkaraktär vard.sociol.yrk.innegängungdomsgängett tajt gängett (väl) samman­svetsat gänghon skulle gå på bio med gängethan fick inte vara med i gängetefter gymnasiet splittrades gängetibl. ned­sätt. el. i kombination med ned­sätt. ut­tryckgängmentalitetknarkargängraggargängkriminella gängbråk mellan rivaliserande gängett gäng ton­åringar stod och hängde vid gatu­köketäv. om grupp av före­målvard.det stod ett gäng ur­druckna flaskor på bordetett gäng (ngra), ett gäng (av/med ngra)sedan 1911av eng. gang med samma betydelse; identiskt med 1gång; jfr gangster Var är det gamla gänget som fanns i vårt kvarter? Det kära gamla gänget som höll ihop som långhalm och ler.Povel Ramel, Det gamla gänget (i På avigan, 1966)