publicerad: 2021  
gavel gaveln gavlar
gavl·ar
substantiv
ga´vel
● (ytter­vägg som ut­gör) kort­sida av byggnad vanligen upp­till av­smalnande mot tak­krönet
gavelfönster; husgavel
husets norra gavel
○ äv. om det triangel­formiga övre partiet av gavel
trappgavel
○ äv. om skiva eller dylikt som ut­gör kort­ända av säng
en dubbel­säng med gavlar
○ äv. om kort­ända i all­mänhet
vid bordets gavel; den stora öppningen i rinkens norra gavel
○ äv. om ut­rymme all­deles innan­för gavel
gavelrum
kontoret låg på gaveln
stå på vid gavel vara vid­öppenluften dallrade av värme trots att alla fönster stod på vid gavel
belagt sedan mitten av 1300-talet (Bjärköa-Rätten (Helsinge-Lagen)); fornsvenska gafl; jfr gotiska gibla 'spets, tinne'; idiomet på vid gavel besläktat med gaffla 1, gapa 1