SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gubb`e substantiv ~n gubbar gubb·en1gammal man ofta med ton­vikt på skröplighet psykol.yrk.JFRcohyponymgummahyperonymgamling gubbskrällegumman och gubbennågra gubbar med käpp satt och språkade på park­bänkenäv. om (yngre) man som beter sig som el. på annat sätt liknar en gubbehan är 35 år och redan gubbeäv. om man (eller pojke) i all­mänhet, ibl. som smeksam benämning på make el. barnvard.kommunalgubbekorvgubberepgubbeturgubbenu jobbar vi på ett tag, gubbardär fick du tji, gubbe lille!hennes gubbe där­hemma sköter tvätt och damm­sugningnu ska lilla gubben sovaäv. om figur el. före­mål som liknar (del av) gubbe, särsk. om ngt tjockt och klumpigtdynamitgubbemolngubbepepparkaksgubbesnögubbesprattelgubbestreckgubberita gubbaräta sega gubbardyka upp som gubben i/ur lådansedyka upp en ful gubbeen man som an­tastar (små)barn sexuelltde tog en om­väg hem efter­som det ryktades att det fanns en ful gubbe i parken för sjutton gubbarför tusanglöm för sjut­ton gubbar inte flyg­biljetterna! grön gubbegrönt trafik­ljus i form av en figurklok gubbemanlig natur­läkare (på landet)mest histor.den kloka gubben gav honom en salva mot rygg­värken röd gubberött trafik­ljus i form av en figursedan 1545nord. ord av om­diskuterat urspr., trol. ’ngt tjockt, klumpigt’ och barnspråksbildn. 2grov tabbe eller dumhet vard.komm.göra en gubbeäv.fräckt försök den gubben gick inte!sedan 1888Gubben i lådan, gubben i lådan vad har du för dig, sover du?Barnvisa av Gullan Bornemark (1962)