SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
gynn`are substantiv ~n äv. vard. gynnarn, plur. ~, best. plur. gynnarna gynn·ar·en1person som gynnar ngn el. ngt komm.yrk.SYN.synonymbefrämjare hon hade mäktiga gynnare in­om regeringen och var där­för svår att komma åten gynnare (av ngn/ngt)sedan 1481brev från finske hövitsmannen Magnus Turesson till rådet i Reval (Finlands medeltida urkunder)fornsv. gönnare; till gynna 2(o­bestämd och o­beräknelig) person psykol.yrk.en konstig gynnareden där gynnaren som går om­kring och samlar tom­flaskoribl. spec.rackar­unge den gynnaren har pallat äpplenspec. äv. om djurdet stryker en räv nära gården och den gynnaren är inte att lita påsedan 1759