SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hätt`a substantiv ~n hättor hätt·antyp av enklare (spetsig) huvud­bonad arkit.kläd.unga sjuk­sköterskor i traditionella vita hättoräv. om an­dra före­mål med liknande form el. funktiontåhättagrå­siskor med röda hättorspec.rund, mössliknande över­del på torn sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. hätta; bildn. till hatt