SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
harm substantiv ~en harm·en(moraliskt betingad) vrede vanligen över ngt som upp­fattas som ett över­grepp el. en o­förrätt psykol.SYN.synonymindignation JFRcohyponymilskacohyponymförbittringcohyponymförtrytelse hans hån­fulla ord väckte all­män harmharm (mot ngn) (för/över ngt/att+V/SATS)sedan 1000-taletrunsten, Blacksta, Södermanland (Sveriges runinskrifter)runform harmi (dat.), fornsv. harmber ’sorg; skada; förtrytelse’; gemens. germ. ord, besl. med ry. sram ’skada; skandal’