SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
is substantiv ~en ~ar is·enfruset vatten i hård form och med blank, glatt yta med tanke på ämnet el. ett stycke av det; spec. om täckande skikt e.d. fys.psykol.JFRcohyponymsnö isbanaisblockiskristallisskrapaissmältningdrivispolarissnö och isvattnet frös till isisen var fort­farande för tunn för att bära hennemera is i groggensen­vinterns förrädiska isari fackmässiga samman­hang äv. om snöofta bildligthänderna var kalla som isisen i hans sinnebryta isen1över­vinna de första svårigheterna eller mot­ståndetsyftet med rapporten var att bryta isen för fort­satta studier 2lätta upp stämningenatt sjunga all­sång är ett bra sätt att bryta isen på en fest ha is i magenvara helt lugni en stressig situation e.d.aktie­sparande är en lång­siktig verksamhet och det gäller att ha is i magen när kursen faller ingen ko på isenseko lägga ngt på istills vidare vänta med att behandla eller ta i­tu med ngti kommun­styrelsen var o­enigheten stor och beslutet lades på is vara (helt) under isenvara i mycket dåligt till­stånd eller dålig formförra året var hon under isen men nu är hon till­baka i topp­form (vara ute) på hal is(vara) i svårigheterefter att ha gett sig in på ngt man inte behärskarett tag var reportern ute på hal is när han inte fick de svar han förväntade sig och där­för tvingades improvisera sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. is; gemens. germ. ord, dock inte i gotiskan; av o­visst urspr.