SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kiv substantiv ~et kiv·et●till­fälligt, mindre gräl ofta om relativt o­väsentliga ting; särsk. mellan barn komm.det var ofta kiv och slags­mål på skol­gårdenkiv om arbets­tider och övertids­ersättningkiv (mellan ngra) (om ngt/SATS), kiv (med ngn) (om ngt/SATS)på pin kivbara för att retas​ någon hade på pin kiv förstört skid­spåren sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. kif; till kivas Där var ett liv och ett kiv.August Strindberg, ur inledningen till Röda rummet (1879)