publicerad: 2021  
knutte knutten knuttar
knutt·en
substantiv
knutt`e
● något ned­sättande vanligen i sammansättn. person som är en­sidigt in­riktad på någon syssel­sättning som fram­går av samman­hanget
dataknutte; jazzknutte; kulturknutte
○ äv. person som känne­tecknas av den egenskap som fram­går av för­leden
charmknutte; muskelknutte
○ som själv­ständigt ord sär­skilt motor­cykel­åkande person
knuttegäng; skinnknutte
knuttar och spättor
belagt sedan 1954; kort­form av skinnknutte; till Knutte, smek­form av mansnamnet Knut