SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
krog substantiv ~en ~ar krog·en(finare) restaurang serv.krogbesökkroggästkrognotainnekrogkvarterskrogvägkrogdriva en krogäta på krogde går på krog(en) varje lör­dagofta med ton­vikt på en viss (ut­svävande) livs­stilkroglivkrogrundakrogsvänghan tröttnade på det ständiga raggandet på krogenurspr.litet värds­hus mest histor.sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. kru, krogher; av lågty. kroch med samma betydelse; ev. av ty. Krug i bet. ’kruka’ (som krog­skylt)