SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ljud substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en ljud·etfysikaliskt fenomen (en våg­rörelse) som ger upp­hov till hörselförnimmelser genom att sätta öronens trum­hinnor i rörelse; så­väl om fenomenet i sig som om en­staka före­komst av det fys.JFRcohyponymbullercohyponym1ton 1 ljudeffektljudstyrkastrupljudett väl­bekant ljudett störande ljudhöja ljudetsänka ljudetdämpa ljudetinte ett ljud hördesljudet av krossat porslinljudets hastighet är 330 m/sbilen gav i­från sig ett märkligt ljuddet hördes mystiska ljud från lägenheten ovan­förspec.vokal eller konsonant ljudläraa-ljudetutljudäv. mer el. mindre bildligthan var så förvånad att han inte fick fram ett ljudibl. med tanke på att ngn (inte) hört av sigvi har inte hört ett ljud från honom på flera månaderljudet (av/från ngn/ngt)bli annat ljud i skällanbörja låta på ett annat sättofta för att uttrycka att ngn ändrar inställningom kritiken var skarp mot domarna i förra matchen var det annat ljud i skällan den här gången sedan senare hälften av 1300-taletKristnu-Balken af Smålands-Lagen (Helsinge-Lagen)fornsv. liuþ ’lyssnande; ljud; röst’; gemens. germ. ord, ur en indoeur. ord­rot med bet. ’höra’; jfr lyda, lyhörd, lyss, lyssna, lystra, 2lytt