SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
me`ningsmotståndare substantiv ~n äv. vard. meningsmotståndarn, plur. ~, best. plur. meningsmotståndarna men·ings|­mot·stånd·ar·enperson med mot­satt å­sikt i förhållande till viss annan persons komm.yrk.diktatorn såg till att tysta sina meningsmotståndarehan lade sig vinn om att lyssna även på sina meningsmotståndarengns meningsmotståndare, meningsmotståndare till ngn, ngra är meningsmotståndaresedan 1918