SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ravi´n substantiv ~en ~er rav·in·endjup, smal sänka med branta väggar ofta med vatten­flöde på botten geogr.JFRcohyponym1klyfta 1cohyponymhålvägcohyponymkanjon ravinbrantbäckravinen ut­torkad ravintvå skid­åkare föll ner i ravinensedan 1837av fra. ravin ’grop; hål­väg’, av ravine ’fors; ravin’; till lat. rap´ere ’föra bort’; jfr raptus, räfst