SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
sjö substantiv ~n [∫ön´] ~ar; genitiv ibl. ~ss i stelnade uttr. sjö·ar1större, inte rinnande vatten­samling som helt om­ges av land med undan­tag för ev. av­lopp till havet geogr.sjö.SYN.synonyminsjö JFRcohyponymhavcohyponymtjärncohyponym1damm 2cohyponymgölcohyponymkärr sjövattenfjällsjöfågelsjöskogssjöfisk­rika sjöarförsurade sjöarisen låg på sjöarnahan älskade att sitta på sjön i en rodd­båt och metaäv. om hav el. om samman­fattningen av sjö och havej plur. sjödistriktsjökortsjömaktsjömansjönödsjöresasjövanasjövettsätta båten i sjönsjön låg som en spegelde hade varit till sjöss hela dagenspec. i ut­tryck för sjö­manskaphan gick till sjöss i unga åräv. om större samling av annan vätska e.d.lavasjöäv. bildligt, spec. om stor mängd av ngt (särsk. vätska)ljus­lågan fladdrade i en sjö av stearinspec. äv. i ut­tryck för att ngt på­börjassätta projektet i sjöngå i sjöndränka sigo­tröstlig efter sitt barns död gick hon i sjön bara 22 år gammal i rum sjömed gott manöver­utrymme på sjönsikten var god och far­tyget låg i rum sjö väst om Skagen inte sitta i sjöninte befinna sig i akuta svårigheterde skulle behöva en större bo­stad men än så länge sitter de inte i sjön kasta (pengarna) i sjönslösa bort (pengarna) till ingen nyttaskiv­bolagen var rädda att kasta pengarna i sjön genom att satsa på debutanter kasta yxan i sjönseyxa sjön sugerman blir hungrig av att vara ute till sjösssjön suger, så ta med en rejäl mat­säck på båt­turen! sedan 1222–30 (i ort­namn)dombrev utfärdat av kung Erik Eriksson om rågångar i Västergötland (Svenskt Diplomatarium)fornsv. sior, siö ’in­sjö; hav; (rinnande) vatten’; gemens. germ. ord av o­visst urspr. 2(vatten­massa i) större våg på hav eller sjö sjö.brottsjöstörtsjöbrytande sjöarsjöarna slog in i sitt­brunnenäv.sjö­gång grov sjöhög sjökrabb sjöfar­tyget gick för fulla segel i hård sjösvår sjösjö­gång med stora vågorbåtarna kolliderade på fredags­kvällen i svår sjö sedan 1749