publicerad: 2021  
skymma skymde skymt, presens skymmer
verb
skymm`a
1 ut­göra till­fälligt hinder för (an­blicken av) något
JFR fördunkla
någon/något skymmer någon/något/sats
någon skymmer någon
någon skymmer något
någon skymmer sats
något skymmer någon
något skymmer något
något skymmer sats
skymma sikten; skymma ut­sikten; flytta dig, du skymmer tv-rutan!; solen var skymd bak­om ett moln
○ äv. med konstruktions­växling hindra (någon) att se något väsentligt
mål­vakten var skymd av backen
○ äv. bildligt förta verkan av
dessa detalj­anmärkningar får inte skymma det positiva helhets­intrycket
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (Latinskt-svenskt glossarium); fornsvenska skyma; nära besläktat med 1skum 1
2 ibland med partikelnpå, utan större betydelse­skillnad (börja) mörkna på grund av solens ned­gång
SE 1skum 1, skymning MOTSATS 2gry
det skymmer (på)
det hade börjat skymma och gat­lyktorna tändes
belagt sedan ca 1755
skymmaskymmande
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus. Pär Lagerkvist, Det är vackrast när det skymmer (i Kaos, 1919)