SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
tun substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en tun·etgårdsplats provins. el. vid beskrivning av forn­nordiska förh.jordbr.sedan 1251 (i ort­namn)öppet brev utfärdat av kung Valdemar om gåvor till Linköpings domkyrka (Svenskt Diplomatarium)fornsv. tun ’in­hägnad; gårdsplats’, sv. dial. tun ’in­hägnad’; identiskt med isl. tún ’in­hägnad jord; gårdsplats’, eng. town ’stad’; gemens. germ. ord, urspr. ’hägnad’