SAOL

publicerad: 2015  
hypofys
hypo·­fys [‑fy´s] substantiv ~en ~er undre hjärn­bihanget
Singular
en hypofysobestämd form
en hypofysobestämd form genitiv
hypofysenbestämd form
hypofysensbestämd form genitiv
Plural
hypofyserobestämd form
hypofysersobestämd form genitiv
hypofysernabestämd form
hypofysernasbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
hypofys hypofysen hypofyser
hypo·fys·en
substantiv
hypofy´s
en körtel, belägen i an­slutning till hjärnan, som styr produktionen av viktiga hormoner bl.a. köns- och tillväxt­hormoner; ofta benämnd "undre hjärn­bihanget"
belagt sedan 1905; bildn. till grek. hypo´ 'under' och phys´is 'natur; växt', allt­så eg. 'växt under (hjärnan)'

SAOB

publicerad: 1932  
HYPOFYS hyp1ofy4s, äv. -åf- l. -ωf-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng., nylat. hypophysis, av gr. ὑπόφυσις, utskott, av ὑπό (se HYPO- 1), o. φύσις, växande (jfr APOFYS, EPIFYS, DIAFYS m. fl.)]
anat. undre hjärnbihanget. Müller LbAnat. 229 (1905). Broman Männ. 2: 286 (1925).
Ssg (anat.): HYPOFYS-SKAFT. Hypofysen .. skiljes från denna (dvs. hjärnan) av ett blad av hårda hjärnhinnan, vilket endast har en liten genomgångsöppning för hypofysskaftet. Broman Männ. 2: 286 (1925).