SAOL

publicerad: 2015  

antagonist

ant·­ag·­on·­ist [‑is´t] substantiv ~en ~er • mot­ståndare

Singular
en antagonist	obestämd form
en antagonists	obestämd form genitiv
antagonisten	bestämd form
antagonistens	bestämd form genitiv
Plural
antagonister	obestämd form
antagonisters	obestämd form genitiv
antagonisterna	bestämd form
antagonisternas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

antagonist antagonisten antagonister

ant·ag·on·ist·en

substantiv

antagonis´t

● person i motsats- eller konkurrens­förhållande till en annan person särsk. på idé­planet; äv. ömse­sidigt

JFR fiende, motståndare

de var politiska antagonister; hon ut­manade sina antagonister på debatt

○ äv. om muskel­grupp, nerv etc. som verkar på mot­satt sätt mot viss annan; äv. om läke­medel (med analog inne­börd)

böj- och sträck­muskler är antagonister; antabus och alkohol är antagonister

belagt sedan 1770

Till SO

SAOB

publicerad: 1900  

ANTAGONIST an1tagωnis4t l. -go- l. -gå-, l. 01—, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 o. 3 r. l. m.; best. -en; pl. -er.

Etymologi

[jfr t. antagonist, fr. antagoniste, af gr. ἀνταγωνιστής, motståndare, medtäflare, nomen agentis till ἀνταγωνίζεσϑαι (se föreg.)]

1) motståndare.

a) (numera i sht skämts.) i fråga om kamp l. strid i eg. mening. Mången ställde sig (vid boxning) med utslagna armar midt för antagonisten. Palmblad Fornk. 1: 167 (1843).

b) i annan anv., särsk. om motståndare l. vedersakare i det politiska l. i fråga om vetenskapliga åsikter o. d. Hr Rousseaus Antagoniste. Björnståhl Resa 1: 107 (1770; om Voltaire). Ministern Roland har många Antagonister. SP 1792, nr 280, s. 2. R. v. Willebrand i Finsk tidskr. 1899, 2: 308. jfr: Detta odisputabla faktum (att ångmantlar icke förekomma värmeförlust) åberopas utaf ångmantlarnes antagonister, som på grund häraf vilja fördömma deras användning. Tekn. tidskr. 1875, s. 272.

2) anat. om (den ena af två) hvarandra motverkande muskler; jfr ANTAGONISM 1 a. De (näml. två muskler vid urinblåsan) utöfva mot hvarandra contrair verkan, eller som det säges, äro hvarandras Antagonister. R. Martin i VetAH 19: 224 (1758). Verka antagonister samtidigt, uteblifver vanligen bådas rörelseverkan. G. v. Düben i NF (1876).

3) (tillfällig anv.) om (den ena af två) mot hvarandra verkande tänder. Den motsatta tanden (i motsvarande käkhalfva), som förlorat sin antagonist, är vanligen den som nu först går förlorad. AHB 57: 3 (1871).

Till SAOB