ANTAGONISM an1tagωnis4m l. -go- l. -gå-, l. 01—, r.; best. -en; pl. (mindre br.) -er.
Etymologi
[jfr t. antagonismus, -isma, eng. antagonism, fr. antagonisme, af gr. ἀνταγώνισμα, vbalsbst. till ἀνταγωνίζεσϑαι, af gr. ἀντί (se ANTI-, prefix2) o. ἀγωνίζεσϑαι, strida, till ἀγών, strid]
1) förhållande af motsättning l. strid l. fiendskap; ömsesidigt motstånd mellan motsatta krafter; (väsentlig) skiljaktighet l. motsättning l. strid, i sht i fråga om strid mellan l. skiljaktighet med afs. på åsikter l. intressen; jfr ANTAGONIST 1. Dalin(1850). En väsentlig motsättning, en antagonism. Nyblæus Forskn. III. 2: 217(1890). Antagonism mellan olika arbetares intressen. J. Leffler i Ekon. samh. 1: 424(1894). Antagonismen mellan den konungstrogne gamle marsken och den uppåtsträfvande unge hertigen. Cederschiöld Erikskr. 107(1899). — särsk. i fråga om det mellan vissa organ, ämnen osv. rådande förhållandet, att det ena utöfvar en verkan som är motsatt mot l. upphäfver l. neutraliserar det andras.
b) farmak. i fråga om läkemedel o. d. Kännedomen om läkemedels antagonism är af den största vigt, i synnerhet med afseende på lifvets räddande i förgiftningsfall. O. T. Sandahl i NF(1876).
