SAOL

publicerad: 2015  
brigg
brigg substantiv ~en ~ar • ett två­mastat segel­fartyg
Singular
en briggobestämd form
en briggsobestämd form genitiv
briggenbestämd form
briggensbestämd form genitiv
Plural
briggarobestämd form
briggarsobestämd form genitiv
briggarnabestämd form
briggarnasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
brigg briggen briggar
brigg·en
substantiv
● ett två­mastat segel­fartyg med rå­segel på båda masterna och ett gaffel­segel på den aktre masten
briggriggad; briggtacklad
briggen Bluebird of Hull
belagt sedan 1765; av engelska brig med samma betydelse, förk. av brigantine; av ita. brigantino 'sjörövarskepp', till briga 'strid'; jfr ur­sprung till brigad
Flicka från Backafall, briggen Tre Bröder
kryssar i kväll i Karibiska sjön. Gabriel Jönsson, Vid vakten (i Flask­post, 1920)
Till SO

SAOB

publicerad: 1922  
BRIGG brig4, r. l. m. (f. Mellin SDikt. 177 (1852)); best. -en; pl. -ar ((†) -er Weste (1807; jämte -ar), Tegnér 3: 10 (1841)).
Etymologi
[jfr t. brigg, fr. brick, af eng. brig, förkortning af brigantine (se BRIGANTIN)]
sjöt. tvåmastadt segelfartyg med råsegel o. märsar på båda masterna; förr äfv. om fartyg med ngt olika tackling, särsk. brigantin. Dalman (1765). Briggars segel äro något större i förhållande till tremastade fartyg. Frick o. Trolle 68 (1872). — jfr HERMAFRODIT-, KANON-, KRIGS-, KUTTER-, SKEPPSGOSSE-, SKOL-, SKONERT-, SNAU-, ÖRLOGS-BRIGG m. fl.
Ssgr: BRIGG-KUTTER. briggtacklad kutter. Röding SD (1798). —
-SEGEL. benämning på gaffelseglet å en briggs stormast. Röding SD (1798). —
-SKONERT. skonertbrigg. Briggskonert (Skonertbrigg) har samma takling på fock- och stormasten, som skonerten har på fockmasten, samt har vanligen fast fock, d. v. s. focken underslagen å fockrån. Lavén Sjövet. 26 (1853). —
-TACKLAD, p. adj. tacklad ss. en brigg. —
-TACKLING.
Till SAOB