publicerad: 1938
KUTTER kut4er, sbst.2, r. l. m.; best. -n; pl. kuttrar ((†) kutters Tersmeden Mem. 6: 33 (1785), GT 1788, nr 25, s. 1; kuttrer Weste (1807), Dens. FörslSAOB (1823)).
Ordformer
(förr äv. skrivet c-. cott- 1785—1788. kutt- (c-) 1768 osv.)
Etymologi
[jfr t. kutter; av eng. cutter, ngt som skär, (snabbgående) fartyg med skarp (rak) stäv, kutter; etymologiskt identiskt med KUTTER, sbst.1]
i sht sjöt. mindre, enmastat, relativt snabbseglande segelfartyg, förr användt i sht till örlogs- o. kustbevakningstjänst; numera företrädesvis om ett enmastat, däckat skarpskuret fartyg vars tackling utgöres av en mast med bomsegel (storsegel), gaffeltoppsegel, stagfock o. klyvare. Engelsk Cutter. Chapman ArchNav. Reg. (1768). Stora flottans fregatter och cuttrar. HT 1918, s. 195 (1809). Kuttern är en utmärkt seglare. LAHT 1902, s. 293. Hägg Segel 78 (1935). — jfr BRIGG-, FISKE-, LOTS-, LUST-, ÖRLOGS-KUTTER.
Ssgr: A: KUTTER-BRIGG. (förr) sjömil. örlogsbrigg vars tackling delvis var av kuttertyp. Adlerbeth Ant. 2: 271 (c. 1815). Hornborg Segelsjöf. 267 (1923). —
B: (föga br.) KUTTERS-TACKLING, se A.
Spoiler title
Spoiler content