SAOL

publicerad: 2015  

enstörig

en|­stör·­ig adjektiv ~t ~a • som vill leva ensam, o­sällskaplig

Positiv
en enstörig + substantiv
ett enstörigt + substantiv
den/det/de enstöriga + substantiv
den enstörige + maskulint substantiv
Komparativ
en/ett/den/det/de enstörigare + substantiv
Superlativ
är enstörigast
den/det/de enstörigaste + substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

enstörig en­störigt en­störiga

en|­stör·ig

adjektiv

e`nstörig

● som helst lever utan kontakt med andra människor

belagt sedan 1709; till enstöring

Till SO

SAOB

publicerad: 1922  

ENSTÖRIG e3n~stø2rig l. -stœ2r-, adj. -are (gradf. dock mindre br.). adv. -T.

Ordformer

(-styr- Swedberg. -stöd- Rademine Knigge 1: 119 (1804: enstödighet), Atterbom Minnest. 2: 70 (1840: enstörig och enstödig). -störr- SvLittTidn. 1821, sp. 428)

Etymologi

[jfr ENSTÖRING]

(i sht vard.) adj. motsv. ENSTÖRING a. (Leva) enstyrigt för sig sielfwan, såsom ett skygt, ondt och skadeligit diur vti ene willökn. Swedberg Ungd. 59 (1709). Kärleken gör .. ett sällskapsdjur äfven af den frie, eljest enstörige björnen. NF 2: 625 (1877). Den döde har .. fört ett enstörigt lif. VL 1901, nr 68, s. 2. En gammal enstörig och argsint kamrer. Falk Skolpojkar 11 (1903).

Avledn.: ENSTÖRIGHET3~002 l. ~200. (föga br.) sbst. till ENSTÖRIG. Rademine Knigge 1: 119 (1804). Atterbom Siare 2: 7 (1843).

Till SAOB